”Your friend is the man who knows all about you, and still likes you.”

Vissa personer har jag i stort sätt ”gett upp hoppet om”. Och med det menar jag att jag har slutat reagera när dom inte längre hör av sig. När dessa vänner förväntar sig att få allt serverat på silverfat och aldrig kan uppskatta det som faktiskt betyder något. Jag är bara så less (inte ledsen men trött) på att vänta och vänta. Varför ska det vara så svårt att visa lite tacksamhet och framför allt varför ska det vara så svårt att visa uppskattning till oss som alltid funnits där. Jag vill egentligen inte skriva det här men det var en sak som fick mig att reagera, och det var sista gången jag reagerade! Det var droppen. Bägaren har runnit över så att säga.

Innerst inne tror jag att jag vill vänta på det där samtalet eller på det där smset men innerst inne vet jag också att det aldrig kommer att komma. Inte från hjärtat iaf.