Stimulering och balans
Publicerad,
Att hitta en balans i hur mycket Theodor ska stimuleras eller inte är ibland knepigt. Om man ska lyssna på alla andra vet jag varken ut eller in. Ett överstimulerat barn är lika svårhanterat som ett understimulerat och uppfattas ofta som missnöjt.
Jag får nästan alltid dåligt samvete om Theodor ligger själv i tex. babygymmet eller sover i ett annat rum. Jag vill tillbringa all min tid med honom och jag vill att han ska veta att jag finns där, alltid. Men jag har insett att det lätt kan bli för mycket, ibland behöver han få ligga eller sitta själv och kolla runt utan att jag är där med olika leksaker och gosedjur. För mycket intryck kan bidra till förvirring och stress, vilken förälder vill det?
Jag har grubblat mycket över just det här och speciellt dom första veckorna med Theodor. Nu känner jag mig säkrare i rollen som mamma och jag har blivit bättre på att läsa av signaler. Så länge Theodor inte gnäller är det bra och jag behöver inte ALLTID vara där och spela clown. Det räcker med att jag befinner mig i samma rum och har uppsyn. Ett barn mår inte dåligt av att ensam ligga och titta på en sängmobil, snarare tvärt om. Det finns alltid delade meningar men det jag menar är att SJÄLVKLART ska man inte lämna barnet ensam så fort man får tillfälle men ibland är det nyttigt. För vad är mysigare än att leka och busa med sin bebis. Enligt mig, inget.
Idag är ett bra exempel på ämnet. Vi tog en morgon promenad med Linn och Alina för att sedan gå hem till oss och leka. Den första timmen stojade och busade vi men både Alina och Theodor började efter en stund bli kinkiga och i stället för att försöka fortsätta leka (vilket antagligen skulle resultera i ännu gnälligare barn) plockade vi upp dom och la Alina i soffan och Theodor i gungan. Båda somnade på studs. Så förmodligen blev dom utmattade av varandra, och av oss för den delen, och behövde lugn och ro. Med tiden lär man sig just sitt barns signaler.