Det var för bra för att vara sant.

 

Glöm allt jag skrev tidigare om att Theodor sover i eget rum. Det gör han inte. Till en början gick det som en dans på rosor men efter tre nästintill felfria dagar kom protesterna. Det börjar alltid likadant. Theodor somnar på någon minut efter kvällsgröten, vaknar vid nio för ersättning och sen brakar skrikfesten lös. Tills idag. Idag somnade han övertrött vid sex men redan efter 30 minuter vaknar han upp och gallskriker. Han är fortfarande vaken. Igår sov han med oss, i vår säng, hela natten. Det lär sluta likadant idag. Jag klarar inte av att se honom ledsen. Medan han ligger i sin säng och gråter håller han upp armarna mot oss. Theodor får sova med oss om han vill, hur länge han vill. Däremot väcker vi alla varandra med snarkningar, prassel med täcket, en spark i ryggen (vi sparkar inte Theodor, han sparkar oss) osv. Theodor kanske går i sin fars fotspår och sover mellan oss till han blir uppåt tonåren.