I bilen påväg hem ringde vi facetime med en ledsen Theodor som vaknat upp och undrat vart mamma och pappa var. Väl hemma var det fullt hus och Daniel la sig för att natta Theodor igen. Jenny, Maximilian och Felicia gick hem till Jenny medan mamma stannade kvar om vi skulle behöva åka in igen. Jag la mig bredvid Theodor och Daniel men fick genast onda värkar och hoppade in i en varm dusch. Varm är en underdrift då jag nästintill hade kokhett vatten sköljande över magen när jag fick en värk.
Theodor kom inte till ro och måste ha känt på sig att det var något som var påväg att hända. Efter en timme lyckades han äntligen somna ovanpå Daniel och jag som hade intensiva värkar satt i soffan tillsammans med mamma. Hon masserade mig och höll mig lugn. Jag ville inte åka in igen för att sedan bli hemskickade. Efter att ha varit hemma i två timmar kom värkarna med fyra minuters mellanrum men gjorde så fruktansvärt ont. Jag väckte Daniel strax efter 01 och vi gjorde oss i ordning för att åka in. 01.30 ringde vi till förlossningen och i detta skede var smärtan extrem. Jag hann få tre värkar i bilen innan vi var framme och Daniel fick stödja mig från bilen. Jag blev undersökt direkt utan att bli uppkopplade till ctg. Vi såg att barnmorska blev stressad, hon slängde fram kläder och bad Daniel klä på mig och rullade fram en rullstol. DU SKA FÖDA BARN NU var det enda hon fick fram. Jag brast ut i tårar då jag var rädd för just detta, att inte hinna in i tid och att inte hinna få någon smärtlindring.
Mä vilken cliffhanger. Jag vill ju veta resten också. 😛