Helgen började på bästa vis med en heldag på bro ip i fredags och jag längtar redan till nästa gång vi kan åka dit. När vi kom hem somnade båda barnen i vagnen och jag och Daniel passade på att sitta i solen och prata ikapp om dagen. Till kvällen gick vi till restaurangen och slutligen kom det några kära hem till oss. Helgen skulle dock inte komma att fortsätta lika bra när Theodor i lördags vaknade upp med en rejäl hosta och var på sitt allra sämsta humör. Jag uppmuntrar till känslor och det är lika okej att vara arg, ledsen och missnöjd som glad och lycklig men det är inte okej att uttrycka sina känslor på någon annan om det inte är i välmening.
Lördagen spenderades hemma till en början med tanke på Theodors hosta men det var inte den som var värst utan det var ilskan som han tycks känna. På dagen kom Daniels farbror förbi för att säga hej, åkte med Theodor till Mc Donalds och lekte en stund innan han kom tillbaka på bättre humör. Dock varade det inte länge. Enda sedan förra fredagen när Theodor gav sina nappar till katterna på skansen har han haft svårt att hantera sina ”negativa” känslor. Det är lite som att han inte kan lugna ner sig själv och det hela eskalerar lätt. Han blir arg mycket lättare och trots att han inte tjatar eller frågar särskilt mycket om napparna tror vi att det har ett samband. Ingenting duger.
På lördags kvällen gick vi över till Max och Linnea, på Theodors begäran, för att se Melodifestivalen och äta middag. Kvällen skulle bli lugn med god mat och dryck men den blev allt annat än lugn. Middagen åts i omgångar, Melodifestivalen minns jag knappt och det var i stort sett ett konstant gnällande, med några få minuters undantag, tills vi bestämde oss för att gå hem och gnäll övergick till skrik och sparkar. Stackars Max och Linnea. Det riktigt svartnade för Theodor och han var otröstligt. När vi kom hem fortsatte skrikandet och när jag försökte omfamna och prata lugnt med honom såg jag hur hans ögon hade förändrats och hur spänd han var. Det påminde lite om den natten när han fick nattskräck, vilket är bland det läskigaste jag varit med om. Att inte kunna lugna ned sitt eget barn eller att inte känna igen ett beteende är riktigt obehagligt.
När jag vaknade på söndagen kände jag mig tom men med ett tryck över bröstet. Lördagen hade tagit hårt på mig och jag hamnade i en svacka. Vi lämnade hemmet för att komma iväg en stund och dagen blev fin och utan bråk. Vi ger honom tid, gör saker med honom på tu man hand och försöker att vara pedagogiska men det är verkligen en prövning för tålamodet. Lyckligtvis är detta ovanligt för att vara Theodor och han brukar vara glad mest hela tiden. Givetvis har vi fortfarande våra fina stunder tillsammans, leker och skämtar men med några fler gupp på vägen. Jag är övertygad om att han kommer att bli sig lik inom kort!
För dig gör jag allt.
Det kan ju vara både nappen och treårsåldern, även kallad trotsåldern. Det är mycket som händer i deras utveckling och förmodligen är det krig där inombords, så inte konstigt att tar sig mindre roliga uttryck. Svårt för oss föräldrar och ännu svårare för barnen att hantera. Låter väldigt likt Hennings beteende till och från sista månaderna. Han har också råkat ut för nattskräck flera gånger senaste två åren, hemskt.
Kram till er!