Ni vet när man blir väckt mitt i natten och ögonen går i kors. I mitt fall vaknar jag av en hungrig bebis som ska ha mat för att sen somna om. Inatt var det dock omvända roller. Jag satt som på nålar i väntan på att Theodor skulle vakna i hopp om att gårdagens fasoner var ett mina blott. Jag var både nervös och förväntansfull, tänk om vi har ammat för sista gången. Tji fick jag. Det var precis som vanligt (bortsett från att jag var vaken innan Theodor) och han tog bröstet direkt. En stor sten föll från mina axlar och vi mös lite extra.
Konstigt det där hur han absolut skulle ha flaska för att sen återgå till bröstet. Jag är SÅ lättad!
Under graviditeten frågade många mig om jag tänkt amma och isf hur länge jag vill amma. Mitt svar var nästan alltid detsamma, jag vill absolut amma om det går och om det går vill jag amma i ungefär tre-fyra månader. Jag baserade mitt svar på absolut ingenting och idag (efter gårdagen) vet jag inte alls om jag (Läs: jag) är redo att sluta. Jag vet att jag inte vill amma ett för stort barn, det känns bara konstigt, och det skulle underlätta samarbetet mellan mig och Daniel med Theodor om han enbart tog flaska. Då skulle Daniel kunna gå upp på natten och ge honom mat när jag behöver sömn osv. Nej, än ska vi amma. Om Theodor tillåter dvs.
Senaste kommentarer