Idag rann bägaren över, jag är bristfällig. Som nybliven trebarnsmamma sätts känslorna och tålamodet på prov. Sömnen är allt annat än perfekt och mina hormoner är all over the place. Att planera ett bröllop, vara mitt uppe i en flytt och nyförlöst har varit väldigt tufft och trots att kroppen många gånger har visat tecken på varningssignaler har jag kört på i 110. Det är en hårfin gräns mellan att må som allra bäst, vilket jag gör i ett högt tempo med fullspäckat schema, och att ha alldeles för många bollar i luften.
Vi befinner oss i en väldigt känslig fas i livet med tillökning och någonstans på vägen ska vi även bygga upp ett hem att trivas i. Att bo i flyttkartonger är påfrestande i sig och att våra ’save the date’ inbjudningar fortfarande ligger kvar på köksbänken stressar mig. När jag hämtar barnen från förskolan vill jag vara en närvarande mamma och känslan av otillräcklighet tär på mig. Daniel finns här och avlastar mig när det behövs, han gör mycket mer än jag någonsin kunnat begära, men det är känslor jag inte kan styra över. Mycket beror säkerligen på amnigshormoner. Alisia vill vara nära, Theodor och Alva-Li behöver uppmärksamhet och stimulans, med all rätt, och jag vill vara alla till lags, jämt.
När jag upptäckte att barnens overaller inte alls låg i bilen när vi kom fram till förskolan ville jag kasta in handduken. Nu ska jag ta tio djupa andetag, tänka att morgondagen kommer att bli bättre och åka till IKEA för att handla i stort sett A L L T vi behöver i lägenheten.
Senaste kommentarer