Mellan vila och smärtsamma sammandragningar skrev jag ett blogginlägg från sjukhussängen dagen innan Alisia föddes (som ni kan läsa HÄR). Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli det sista i kategorin ”min tredje graviditet”, det var trots allt nästan sju veckor kvar till beräknat förlossningsdatum. Livmodertappen kollades två gånger den dagen och det gjordes ytterligare en undersökning tidigt morgonen därpå, utan förändring. Cervix var fortfarande 1 cm men mina sammandragningar tilltog och övergick till kraftigare värkar. Efter alla dessa dagar på sjukhus, vaginala ultraljud och uppkopplingar var jag rätt matt psykiskt och jag kunde inte riktigt ta till mig att det mest troligt var någonting på gång. Läkarna hade berättat för mig att om förlossningen startar innan vecka 34+0 måste det bli kejsarsnitt och jag tror att de orden påverkade mig väldigt mycket. Jag var livrädd för ett kejsarsnitt.
Enligt min förlossningsjournal kontaktades en förlossningsjourläkare den 2 november klockan 18.29 då mina sammandragningarna var regelbundna, mer smärtsamma och inte svarade på Bricanyl (medicin för att stoppa värkar). Klockan 19.00 var läkaren på plats och kunde konstateras att cervix var utplånad och att jag var öppen fem centimeter. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och när läkaren nästan omedelbart nämnde akut kejsarsnitt riktigt kände jag hur paniken spred sig i kroppen. Det var inte såhär det skulle gå till, Daniel var ju hemma med Theodor och Alva-Li. Jag ringde till Daniel samtidigt som barnmorskor och sköterskor stack mig i armarna och försökte sätta en infart, utan resultat. Jag hade svårt att få fram ord och jag minns hur jag bara grät, ”det blir kejsarsnitt, bebis kommer nu”. 15 minuter senare stod Daniel i dörröppningen och jag låg i sängen redo att rullas ned till operation. Under förloppet var alla otroligt tillmötesgående och omhändertagande.
Stressen och oron över hur barnet i min mage mådde, speciellt efter det senaste resultatet på tillväxtultraljudet, var det värsta. Jag nästan förväntade mig ett sjukt barn i behov av mycket hjälp på utsidan. Operationspersonal, narkosläkare och neoläkare var på plats när vi kom in i det extremt upplysta och kritvita rummet. Det första jag bad om var lustgas. Jag ville samla mig och slappna av minuterna innan jag skulle få träffa mitt barn. En infart sattes på min sönderstuckna hand och jag fick ryggbedövning. Daniel satt hela tiden precis bakom mig, nypandes på mitt öra för att avleda obehaget och en sköterska på vardera sida. Vilket fantastiskt operationsteam.
20.04 är klockslaget jag aldrig kommer att glömma. Endast fyra minuter efter påbörjad operation föddes vår dotter i vecka 33+2. Hon skrek direkt och att få se henne för första gången var magiskt. Så liten, alldeles perfekt och fjunig. Hon fördes till ett rum bakom operationssalen där CPAP och sond sattes in och när hon var redo bar Daniel henne hud mot hud medan jag opererades klart och fördes till uppvaket. Läkarna hade uppskattat en vikt på ca 1700 gram baserat på tillväxtultraljudet men tji fick dem, hon vägde 2139 gram och var 44 centimeter lång. En riktig kämpe som har en självklar plats i vår familj!
Hennes första dagar spenderades i ett akutrum på Neonatalen där hon var konstant övervakad. Det var tufft att jag inte kunde sova hos henne och att behöva pendla mellan mitt rum på BB avdelningen och neo. Jag ville vara hos henne jämt men någonstans behövde jag också vila och återhämta mig, även om det kom i sista hand. Jag kunde sitta där i fåtöljen i timmar bara jag fick vara henne nära.
Utan Daniel vid min sida hade jag aldrig klarat av att vara så pass stark som man ändå är tvungen att vara mitt i all tumult. Han har varit barnens trygga punkt hemma och jag beundrar honom för hans tapperhet. Även Daniel har gått igenom en stor omställning men ändå har han hela tiden behållt ett lugn som smittat av sig. Världens bästa är han.
Senaste kommentarer