Sandra Lundqvist – trebarnsmamma till Theodor, Alva-Li och Alisia

Många av er har hängt med mig via bloggen länge och vet redan om komplikationerna jag fick efter Theodor men eftersom att jag nu bloggar på en ny portal med inriktning föräldrar och barn tänkte jag dela med mig av detta ännu en gång.

Som förstföderska var jag väldigt sårbar och gav allt mitt förtroende till barnmorskorna. De gjorde ett fantastiskt jobb med att stötta mig under hela förlossningen med Theodor och de förlöste honom på bästa möjliga vis. Mitt första möte med min son var perfekt och det är mycket tack vare dem. Jag är evigt tacksam för vårt bemötande under både min första och min andra förlossning.

Dessvärre var jag med om en komplikation efter att ha fött Theodor och vi hann vara nyblivna föräldrar i ca en timme innan jag kände mig som den minsta person på denna jord. Jag fick brutala smärtor och blev tillsagd att ta två alvedon, det var eftervärkar. Jag var 110 procent säker på att detta inte var eftervärkar då smärtan satt i svanskotan och ned mot rumpan. Det gick 30 minuter innan en läkare tillkallades då smärtorna blev värre. Daniel fick höja rösten rejält för att få dit en läkare och han tänkte inte ge upp efter att ha sett paniken i mina ögon.

Jag tillordnades lustgas och läkaren berättade att jag skulle in på operation. Svanskotan var bruten, ingenting man gör någonting åt, och jag hade fått ett hematom. Ett hematom är en ansamling blod som uppstått pga ett brustet blodkärl. Jag blödde alltså ingenting efter förlossningen utan allt blod samlades inuti mig som tillslut koagulerade. Efter en stund rullades jag iväg till uppvaket, där ett flertal nyopererade människor låg, för att få en ny epiduralspruta som skulle bedöva mig från höfterna och ned och få morfin invärtes. En befriande känsla.

När jag var tillräckligt bedövad tog de mig till ett rum och placerade mig på en brits med strålkastarlampor överallt. Jag kunde se allt de gjorde på grund av speglarna som fanns i lamporna. De gick in via underlivet med nålar och knivar för att tömma hematomet på blod. Där låg jag nyförlöst och kunde för allt i världen inte tänka mig att någon skulle röra mig där nere bara timmarna efter, inte minst med knivar. Efteråt talade de om för mig att Ingreppet inte gick som de hade hoppats på och de hade inte lyckats tömma hematomet på blod. Istället sydde de någonstans där inne i hopp om att kroppen själv skulle stöta ut det. Jag lyssnade inte utan detta har jag fått läsa i journalen i efterhand. Snart skulle jag få träffa Daniel och Theodor som varit ensamma på bb i sex timmar, det var det enda som räknades. Jag var så ledsen över att ha missat dessa första timmar med vår son.

Efter två dygn fick vi äntligen åka hem men innan vi for gjorde de ett vaginalt ultraljud för att se om hematomet börjat dra ihop sig, det hade minskat med en centimeter. Den första tiden hemma var tuff, jag hade fruktansvärt ont och jag grät. De skrev ut citodon, antibiotika och starka alvedon. Jag tyckte att det var otroligt jobbigt att äta alla dessa tabletter eftersom att jag ammade samtidigt. Vi åkte in akut två gånger för smärtorna och båda gångerna konstaterades infektion och jag fick hög feber. Vi fick stanna kvar på Karolinska, det var inte såhär jag hade tänkt mig den första tiden med bebis. Jag blev väckt var tredje timme för olika blodprover och Daniel sov på golvet. Efter fem veckor av brutala smärtor åkte vi in ytterligare en gång och nya prover togs. Daniel insisterade på att jag skulle få svanskotan röntgad då vi börjat tveka på om den verkligen var bruten. Vi ville kunna släppa det om så var fallet och enbart fokusera på hematomet. Läkarna talade om för oss att oavsett om den är bruten eller ej så gör man ingenting åt det och det kommer att ta ungefär sex månader innan det känns bättre.

På gynakuten tog de verkligen mitt fall på allvar och jag fick världens bästa gynekolog, Gry. Jag ångrar än idag att jag inte skickade tackblommor till henne. Det var hon som skulle få mig att bli bra igen. Gry såg hur nedbruten jag var och hon fick se mig bryta ihop. Givetvis var även hon tvungen att göra en gynekologisk undersökning och vid det här laget var jag fruktansvärt rädd för att någon skulle röra mig och hon förstod varför. 15 centimeter koagulerat blod hade samlats inne i slidan och tröck på svanskotan. Hon beskrev det som en stenhård mango till storleken. Hon ringde runt efter lediga läkare och efter många bedövningssprutor skar de i hematomert, rätt upp och ner, och smärtan släppte. Allt blod rann ut och trycket på svanskotan försvann nästan direkt. Tänk om de hade röntgat mig från början, då hade de sett om det enbart var hematomet eller om jag faktiskt hade en bruten svanskota.

Med detta skrivet vill jag tala om för er att lyssna på magkänslan och om någonting inte känns bra så är det förmodligen inte bra. Vi skulle aldrig ha åkt hem första gången utan stannat kvar till jag var helt bra. Givetvis är detta ingens fel och som jag skrev i början av inlägget är jag otroligt tacksam för den hjälp vi fick men jag är ledsen över att det tog sådan tid.

En alldeles nykläckt Theodor bara timmar gammal.