Sandra Lundqvist – trebarnsmamma till Theodor, Alva-Li och Alisia

Jag trodde att bebis skulle dö

Jag vet knappt hur jag ska börja detta inlägg. De senaste två dygnen har jag varit både livrädd, ledsen och uppgiven men efter ett perfekt bemötande på KS och Danderyd känner jag mig lugnare och jag vet att vi är i tryggt förvar. I söndagskväll la jag mig vid 22 tiden med en konstig känsla i magen. Den var konstant hård och jag kände mig något besvärad. Kort därefter började jag få sammandragningar och emellan dessa sammandragningar fortsatte magen att vara hård. När klockan närmade sig 00.30 väckte jag Daniel och talade om för honom att han måste ha koll på Alva-Li via babyvakten om hon skulle vakna då jag var tvungen att hoppa in i en dusch för att lindra sammandragningarna/förvärkarna som kom med ungefär tre minuters mellanrum. Jag duschade länge och efter ett tag kom Daniel in och gav mig två Alvedon.

Jag lyckades tillslut somna och när alarmklockan ringde vid 05.50 gick jag direkt på toaletten och såg att det var blod både i toaletten och en stor mängd på pappret när jag torkade mig. Min första reaktion vara att ringa in till förlossningen på Karolinska som meddelade att vi omedelbart skulle åka in. I detta skede brast det för mig och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, jag trodde att vi hade förlorat bebis i magen. Både Daniel och Theodor kom in på toaletten och Theodor som i stort sett aldrig har sett mig gråta kramade om mig länge och frågade vad det var. Jag berättade att jag hade ont i magen och att jag skulle till doktorn. Han klappade mig, försökte få fram ett leende och sa att jag inte skulle vara ledsen.

Vi gjorde snabbt barnen klara inför förskolan och sedan for vi till sjukhuset. Jag blev genast uppkopplad med ctg och på plats kunde dem konstatera att jag hade väldigt täta förvärkar och att det kom blod. Med ett vaginalt ultraljud kunde läkaren se att tappen var opåverkad och med ett ultraljud utanpå magen fastställde hon att även bebis var opåverkad av det som pågår i min kropp. Tack och lov! Däremot av mina symptom att döma tror dem att en liten bit av moderkakan eventuellt kan ha lossnat och att det är därifrån blodet kommer som i sin tur framkallar dessa sammandragningar/värkar. Jag blev beordrad att fasta om ett kejsarsnitt skulle bli aktuellt och jag fick blodavstannande medicin intravenöst. Dessvärre fanns det ingen plats på Karolinskas neonatal avdelning om bebis skulle behöva plockas ut så vi blev skickade med ambulans till Danderyds förlossning där ett flertal undersökningar gjordes och jag fick både en kortisonsprutor för att snabba på barnets utveckling av lungorna samt en bricanylspruta för att hämma sammandragningarna. Ungefär var sjunde timme får jag blodavstannande medicin och efter bricanylsprutan kommer mina sammandragningar inte lika tätt och dem är inte lika intensiva. Idag fick jag den andra kortisonsprutan och bebis lungor ska nu klara av ett liv utanför magen. Jag har blivit förflyttad från förlossningen till bb avdelningen för observation och det är enbart sängläge som gäller. Bortsett från toalettbesök, men det är allt. Förhoppningsvis upphör sammandragningarna och likaså blödningarna.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats