Theodor befinner sig i en känslostorm kombinerat med en treårsfas och har väldigt svårt för att ta farväl. Värst är det fortfarande på morgnarna när Daniel ska åka till jobbet och när jag lämnar honom på förskolan. Vi försöker att förbereda honom och pratar mycket om varför pappa måste arbeta och att han kommer hem igen likväl som vi berättar och visar på fingrarna att jag kommer och hämtar honom klockan tre. Daniel åker hemifrån klockan 06.45 och det är oftast då Theodor vaknar och dem hinner kramas och prata en stund innan han går men det blir trots det hysteri när Daniel klär på sig ytterkläderna. I morse sov Theodor fortfarande när Daniel behövde gå och vi bestämde att han inte skulle väcka honom. Jag la mig bredvid i sängen beredd på att hålla om och förklara att pappa var tvungen att åka men att han lovade massa lek när han kommer hem. Theodor skrek av besvikelse, han ville krama och säga hej då. Ni kanske förstår att varje morgon är en kamp om att få Theodor att inte känna sig lämnad och ensam. En befrielse i allt detta är att veta hur bra han har det på förskolan när jag väl har gått och han har utan tvekan världens bästa pedagoger. Dessutom har Theodor sin farmor bara några avdelningar bort som kan snegla in om jag tycker att lämningarna har varit extra tuffa.
Igår kväll kom Chriztian över och lagade enchiladas till hela familjen. Jisses vad skönt det var att inte behöva tänka på att laga middag. Han har varit i New York och jag som aldrig tidigare har varit i USA var himla nyfiken. Däremot föredrar jag att åka på solsemester framför storstadssemester. När barnen var nattade dukade vi fram lite gott och satte oss i soffan med ett glas vin. Vardagslyx.
Hur gulligt är det inte att Alva-Li numera kan få upp nästan hela håret i en tofs? Världens sötaste lilla tofs.
Senaste kommentarer