Sandra Lundqvist – trebarnsmamma till Theodor, Alva-Li och Alisia

Den 30 april hoppar jag, Alisia, mamma, Peter, Felicia, Hannah och Melina på flygplanet mot Island. Det var en resa jag länge sett fram emot och det skulle bli fantastiskt skönt att komma iväg för att koppla av och upptäcka ett nytt land. Vi hade flera olika aktiviteter inbokade och när vi kom fram till lägenhetshotellet i Reykjavik runt 19 gick vi alla ut för att äta middag och sedan förbereda oss inför resans första händelse nästkommande dag. Rida på islandshästar i en helt magisk miljö. Peter stannade hemma med Alisia medan vi tjejer åkte iväg tidigt på morgonen i en bil vi hyrt.

Vi kom fram till stallet där vi och ett femtiotal ridsugna turister blev tilldelade en varsin häst. Ledarna gick igenom säkerhetsregler innan vi red iväg och någonstans i början av ridturen splittrades gruppen. Hannah red i en avancerad grupp, jag svängde till vänster för att rida lite lagom fort medan mamma, Felicia och Melina valde den lugna ridgruppen. När vi kommit halvvägs stannade vi, lät hästarna vila och passade på att fotografera miljön. Jag kände mig lugn inombords och lycklig över att få uppleva detta. Ledarna ropade upp oss på hästarna igen för att rida tillbaka till stallet och möta upp de andra. Där slutar mitt minne.

Någon gång på kvällen börjar jag återfå minnet och chocken har börjat släppa. Jag minns ingenting från det att vi satte oss på hästarna igen men det jag har fått återberättat är att ”en bil har kommit i full fart och skrämt upp hästarna. Fyra tjejer inklusive mig själv flyger av och jag har oturen att volta över hästen och landa på rygg samt bakhuvud i en hög av stora stenar. Bilen smiter och både polis, brandkår och en bil som kör tillbaka mig till stallet kommer till platsen. Jag ställde mig upp och mumlade något i stil med att allt var lugnt men lika fort som jag ställt mig upp kom en turist som lyckligtvis var utbildad sjuksköterska och bad mig att sitta still. Väl tillbaka på stallet mötte jag min familj samt en ambulans. Även här berättar jag att jag mår bra men har ont i huvudet och svanskotan. Jag åker med ambulans till sjukhuset och röntgar både huvud och rygg nästan direkt. Mitt minne förvärras drastiskt och jag vet varken att jag är på Island eller vart jag bor. Var 20 sekund frågar jag samma fråga i flera timmar och mitt största orosmoment var om jag blivit förlamad och om någon har sett mig gå”. Detta är fortfarande helt svart för mig och jag minns ingenting av varken händelsen eller de första timmarna på sjukhuset. På sjukhuset får jag morfin och när jag för första gången ska ställa mig upp spyr jag. Jag spyr flera gånger och känner mig yr. Läkaren berättar att röntgenbilderna såg bra ut bortsett från vätska i bihålorna men att de vill hålla kvar mig under observation på grund av mitt minne. Strax innan midnatt lyckas jag bli utskriven för att återförenas med Alisia som fortfarande var på hotellet med Peter. Både mamma och Hannah var med mig på sjukhuset i omgångar och utan dem vet jag inte vad jag hade gjort. Jag visste knappt vem jag var.

Detta är fortfarande traumatiskt för mig och jag känner en enorm tacksamhet över att jag lever. Idag är jag väldigt yr, blir lätt illamående och har ont i rygg och bakhuvud. Jag kommer inte att vara lika aktiv på sociala medier under läketiden då huvudet efter en kraftig hjärnskakning måste vila. Givetvis kommer jag att uppdatera er om de resterande dagarna på Island, bara inte just nu.

Nedan ser ni bilderna i ordning direkt tagna från mitt fotoalbum. Hannah printscreena sjukhusets position för att mamma skulle hitta rätt.