Med två fullgångna graviditeter i bagaget känns det rätt overkligt att denna dag, världsprematurdagen, skulle komma att betyda så mycket för mig. När lillasyster entrade världen och jag fick lyssna till hennes ljuva skrik kunde jag äntligen andas ut, åtminstone för några sekunder. En sköterska bar på den allra minsta lilla hjälten jag skådat och jag ville inget hellre än att få hålla om henne. Det fick vänta. Jag har aldrig känt mig så hjälplös som jag gjorde där jag låg bakom det blå skynket med ett flertal läkare, barnmorskor och sköterskor runtomkring samtidigt som jag aldrig har känt mig så trygg som jag gjorde då. Jag visste att vi var på rätt plats för vår dotter. Vilken fantastisk vård vi har för de barn som föds för tidigt. Nästan omedelbart bar de iväg henne för kontroller och sedan fördes hon till neonatalens akutrum där hon kopplades upp för att ständigt vara övervakad. Hon är och har varit så stark, vår lilla tjej.
Det som skrämde oss allra mest var saturationsdipparna som hon de första dygnen fick men med hjälp av koffein (barnens dos av kaffe som läkaren kallade det) och allteftersom hon blev starkare blev de färre och vi kunde efter fyra dygn i akutrummet flytta in i ett familjerum. Efter tillväxtultraljuden uppskattade barnläkarna att hon skulle komma ut med en vikt på ca 1700 gram men lyckligtvis var hon en medelstor bebis och med sina 2139 gram var hon inte alls lika ytte pytte i deras ögon som i våra. Mina tankar går till alla små hjältar med familjer som dagligen kämpar, heja er!
Men lilla sötnosen!