Sandra Lundqvist – trebarnsmamma till Theodor, Alva-Li och Alisia

Nattetid har sett likadant ut den senaste veckan, alldeles för lite sömn och alldeles för mycket gråt. Theodor är fortfarande sjuk med feber och hostar något fruktansvärt nätterna igenom. En av mina största rädslor sedan Theodor började på förskola har varit att han skall drabbas av nattskräck. Jag har både läst och hört obehagliga historier om nattskräck och när man söker på ordet i bilder visas läskiga demoner. 

I lördags fick Theodor ett nattskräcksanfall. Att inte få kontakt med sitt barn som verkar så vaket men ändå så borta var hemsk. Det värsta var inte att han slängde sig från sida till sida och slogs hejvilt, det värsta var när jag kollade på hans uppspärrade svarta ögon. Pupillerna tog över hela ögat och han kändes som en annan person, någon jag inte kände igen. Där brast det för mig och Daniel fick helt ta över. Efter fem minuter kunde man se hur hela kroppen mjuknade och han sökte efter napp och snutte samtidigt som han ville komma till min famn. Så fort jag tog i honom somnade han om. Hela natten låg jag och tänkte på det som precis hänt och var livrädd för ännu ett anfall. Tack och lov slapp vi uppleva det men oron sitter kvar. 

Jag läste att ett nattskräcksanfall är vanligast hos pojkar, kan komma att uppstå om barnet är i tidigt förskoleålder, pga sömnbrist eller om barnet inte har fått utlopp för sin energi. Allt detta stämmer in då Theodor har varit sjuk och inte kommit till ro under nätterna och dessutom inte har kunnat leka som vanligt.