Förfrågan om barn och syskon till barnen osv kommer ständigt på tal. Det kommer på tal även från mitt håll men med en väldig försiktighet. Jag vill ha fler barn men det vill inte Daniel. Jag skriver inte vill som i att om vi vill så kan vi bara ”skaffa” barn. Innan vi fick Theodor fick vi två missfall och det var något utav det tuffaste jag varit med om. Jag vet att barn är långt ifrån en självklarhet men att man många gånger dessvärre kan ta det för givet. Det gör inte jag! Inte längre. Jag är otroligt tacksam över att vi har två alldeles perfekta barn idag och hur mycket jag än önskar finns det ingenting som garanterar att vi har turen att bli gravida en femte gång.
När vi fick det första missfallet fick jag ett plus på stickan i veckan sju och började blöda i vecka åtta. Vi hade inte riktigt hunnit ta in en graviditet men redan när det dök upp ett plus planerade jag inför ett helt nytt liv och på bara några sekunder går allt i kras. Blödningen gick över fort och utan att ha fått någon menstruation blev jag gravid igen och denna gång fick vi reda på graviditeten i vecka fyra. Jag var gravid på min födelsedag och det var svårt att inte berätta för någon. I vecka tio var vi på ett ultraljud för att bekräfta att graviditeten var normal för att kunna dela med oss av nyheten på julafton men fostret var dött. Hjärtat hade slutat slå i vecka åtta och helt uppgivna for vi hem. Jag tog detta missfall hårdare än det första och det hade till stor del att göra med att jag i två veckor trott att jag hade en frisk graviditet men som i själva verket stannat av. Jag började blöda bara dagen efter ultraljudet och denna gång hade jag fruktansvärda smärtor. De förklarade det som att det är svårare för en livmoder som befunnit sig i vecka tio att dra ihop sig, då den är större, än en livmoder i tidigare veckor. Jag blödde i ca tre månader och tuffast var över jul. När jag slutat blöda bestämde vi oss för att vänta med bebisverkstaden till efter sommaren och i augusti plussade vi med Theodor.
Än idag kan jag ångra att jag inte lät våra nära vara ett stöd genom att berätta för dem och ventilera, för att kunna få mer förståelse över att jag ville avstå från saker och tillåta mig själv att vara ledsen. När jag tillslut berättade om missfallet för några nära vänner visade det sig att även dem har gått igenom missfall och vi kunde bli starkare genom att dela historier. Jag skämdes för att min kropp inte kunde fullborda en graviditet istället för att hylla den när kroppen själv hade tagit hand om något som inte var livsdugligt. Världens bästa kropp! Idag vet jag varför vi fick två missfall, Theodor och Alva-Li var inte redo och nu är jag världens lyckligaste mamma till två.
Med denna bild gick vi ut med graviditeten med Alva-Li.
Du är modig som delar med dig ❤️