Sandra Lundqvist – trebarnsmamma till Theodor, Alva-Li och Alisia

Det blir allt svårare att hänga med vid varje månadsbyte och med en numera ettåring och en 2,5 åring är det inte ofta jag hinner stanna upp och reflektera över att det faktiskt har passerat en månad, eller två. Likt Alva-Lis tio månaders uppdatering kommer dessvärre även en elva månaders uppdatering några veckor försent.

Jag och Daniel är överens om att denna månad utan tvekan har varit den tuffaste och med mest påfrestningar. Jag skrev i den förra uppdateringen att Alva-Li var bestämd och otålig men det är ingenting i jämförelse vad hon var under sina veckor som elva månader. Dessutom fick vi alla minimalt med sömn. När vi efter timmars kämpande äntligen lyckats få henne att somna började kampen på natten. Hon har vaknat och gråtit, rört sig som en virvelvind och mest troligt drömt drömmar. Att jag stundvis ville slita av mig håret är en underdrift. Jag pratade med bvc som absolut trodde att hon var i en utvecklingsfas och nu såhär i efterhand är jag rätt säker på att det var just vad det var.

Alva-Li kan stå i några sekunder utan stöd men än är hon för rädd för att släppa taget. Hon vet vart lampan sitter, vinkar glatt när man säger hej eller hejdå, klappar händerna när man säger bra/bravo, dansar så fort man nynnar, sjunger eller sätter på musik, säger mamma och där, förstår flera ord (kom, nej, vill du ha vatten, dansa, lyssnar på sitt namn, nu kommer jag och tar dig, kan du klappa händerna/vinka och andra enkla ord). Hon fortsätter att äta bra och det första hon vill göra när hon vaknar på morgonen är att äta frukost. Jisses vad jag älskar att följa din utveckling men ack så glad jag är över att denna jobbig period/fas är över.