Att vara den allra bästa mamman till mina barn, umgås med min sambo, hålla kontakten med vänner, studera inför högskoleprovet, hålla bloggen vid liv, sköta hushållet och ta hand om vår ulltuss är lite av det som förväntas av mig själv under en dag (minst) men ibland kommer livet emellan. Jag är en energisk person som har svårt att sitta still och slappna av. För det mesta ser jag det som någonting positivt men jag kan också klandra mig själv för att jag inte njuter här och nu. Tänk om jag kunde klona mig själv i minst fem kopior. Givetvis njuter jag men jag får ofta påminna mig om att vi aldrig kommer att få tillbaka denna tid med våra barn och jag vill inte blicka tillbaka på småbarnsåren och känna att jag inte var närvarande, förstår ni hur jag menar? Jag vill prioritera dygnets dyrbara timmar rätt, därav den dåliga blogguppdateringen på siståne.
I morse när jag vaknade kände jag snabbt att någonting inte stämde och det var någonting som tyngde mig. Jag kände igen den känslan. Ångest. Jag och Daniel packade ned barnen i vagnen och tog en lång promenad för att få en nypa frisk luft och då konstaterade jag att känslan liknade den som till slut eskalerade i en panik ångest attack för ett tag sedan. Daniel nämnde att jag skulle låta ångesten komma och jag försökte slappna av. På eftermiddagen kände jag mig inte alls lika nere och nu är den som bortblåst. Jag funderar på om jag har börjat få PMS i och med att det är mitten på månaden och mitt humör har ändrat drastiskt. Är det någon av er som känner igen sig?
Lilla älskling.
Vad skönt att du känner dig bättre. Ja, kan säkert vara PMS, du får hålla koll och se om det är ungefär samma tid varje månad, det finns ju hjälp att få.